Engelska är ett av världens största språk med ungefär 330 miljoner modersmålstalare, och talas som andraspråk av runt en miljard människor. Därtill fungerar det som ett ”lingua franca” i stora delar av världen, ett slags kommunikationsspråk för människor med olika modersmål.
Engelskan delas upp i amerikansk och brittisk engelska. Ungefär två tredjedelar av alla talare bor i USA, vilket gör att amerikanska kan klassas som en av de största engelska dialekterna.
Grammatiskt sett är det få skillnader mellan de två varianterna. Skillnaderna ligger i stället i uttal, stavning och vokabulär.
Vad gäller uttal är en av de främsta skillnaderna att ”r” efter vokal i ord som car, heart, murder blir stumt i brittisk engelska, men uttalas i amerikansk engelska. I amerikanska har även ordet ”a” en dragning mer åt svenskt ”ä” i ord som dance, master, och “t” har en tendens att bli ”d” i ord som better, water. I övrigt är de dialektala skillnaderna i brittisk engelska ganska stor, medan de i amerikanska är ganska små.
En tydlig skillnad i stavning är ändelsen i ord som organise/organize, och realise/realize, där den senare är amerikansk. I brittiska ord som harbour, labour har amerikanskan bibehållit den latinska stavningen: harbor, labor, och ord med franskt, latinskt eller grekiskt ursprung som i brittisk engelska slutar på ”-re”, slutar istället på ”-er” i amerikanska: centre /center, theatre/theater.
Vokabulären skiljer sig föga, men det finns en del skillnader, till exempel i följande ord: brittiska flat / amerikanska apartment, taxi / cab, trousers / pants, football / soccer, holiday / vacation, zebra crossing / crosswalk.
Vilken variant bör man då välja för översättning till engelska? Det beror dels på målgruppen: om texten vänder sig till amerikaner är det bäst att använda amerikansk engelska så klart, men i övrigt anses den brittiska engelskan ofta vara standard.