Språket är kanske det som särskiljer oss allra mest från andra arter. Det är språket som ligger till grund för många av människans utmärkande beteenden. Utan det hade vi knappast utvecklat saker som teknik eller konst. För de allra flesta kommer språket naturligt och det vi säger tycks produceras automatiskt utan att vi behöver tänka igenom det innan. Ingen är dock felfri. Att snubbla på orden eller att uttala ett ord på ett obegripligt sätt är mänskligt. Men varför säger man fel?

Felsägningar kan delas in i olika kategorier beroende på vilken typ av fel som uppstår när talet lämnar munnen.

Ett vanligt misstag är att vi kastar om ljud – De kommer inte ut i den ordningen som det var tänkt.
Inom den här gruppen brukar man prata om metateser och spoonerism.

Metates kallas en felsägning som uppkommer när två ljud inom ett ord kastas om. Till exempel kan ordet smittspridning blir sprittsmidning.

Spoonerism är snarlikt metatesen med skillnaden att ljusomkastmingen sker mellan ord. Gud jol är ett tydligt exempel på när man byter ut en ordinledning mot en annan.

Antecipation är ett misstag som uppstår när vi går händelserna lite i förväg när vi pratar. Ett känt exempel är när Magdalena Andersson räknade upp Holgien som ett av länderna från en lista i en diskussion om arbetslöshet. Antagligen hade hennes hjärna redan hunnit till slutet av Belgien när talet fortfarande var kvar på Holland.

Perseveration kan ses mot en motsats till antecipation. Ett ljud i början av en fras dröjer sig kvar för att sedan hamna på det som kommer efter. Ett exempel är krokodil som kan blir krokodril.

Ibland händer det att vi helt enkelt väljer fel ord i en mening. Hon är pappa till en liten tjej är ett enkelt misstag. Felet antas bero på att vissa ord är grannar med varandra i vårt mentala lexikon. Att säga ”hon är pappa”  istället för ”hon är mamma” beror på att mamma och pappa är så nära relaterade till varandra och används i samma sammanhang.

Trots att vi ganska ofta snubblar på orden så är vi generellt sett duktiga på att snabbt upptäcka våra snedsteg. Det brukar benämnas som egenkommunikationsreglering och är en av de saker som gör språket så användbart och flexibelt. Om vi alltid hade haft en förutbestämd plan för vårt tal som vi höll oss till så vore det knepigt att anpassa språket och konversationen till mottagaren. Det säger Jens Allewood som är professor i lingvistik vid Göteborgs universitet.